Tror jag blev känslig efter pappas död. Året efter dog min kusin i en brand och det var känsligt.

Jobbiga år helt enkelt. Har otroligt lätt att gråta, för minsta lilla fortfarande.

Känner mig töntig, nått så trinnt om jag kan använda det ordet.

Men vet ni vad? Jag bryr mig inte lika mycket längre. Har växt med mina problem och snart hoppas jag att jag ska kunna gråta när jag pratar om min pappa. Istället för att skratta om det. Och skratta åt skämten istället för att gråta.

Har gråtit mig till sömns många gånger. Beroende på olyklig kärlek, pappa eller annat.

Har otroligt bra vänner som stöttar mig när jag blir ledsen. Dom är världsbäst.

Cheers to you ♥

And Cherios!