Jag skulle inte kalla det för filosofi, men jag är en drömmare när jag åker buss eller tåg. Tittar ut genom fönstret men världsbäst musik och livet är antingen bäst eller sämst. Binda ihop tankarna och musiken, människor utanför med musiken och det är som en film. Massvis med inspiration! Dom stunderna är dom allra bästa! Ibland släpper jag allt och ibland tar jag upp allt. Men det är ändå sköna stunder! Någon som känner igen sig?